Lördagsmorgon kom och jag vaknade härligt utvilad och lagom taggad. Drog på mig en kofta över nattlinnet (
"skyl dig själv, Johanna!" hörde jag en röst i mitt huvud säga) och kilade en trappa upp för att ansluta mig till frukostätandet. Det är något speciellt med helgfrukost. Att kunna sitta länge med kaffekoppen och kanske sörpla i sig en nygjord smoothie, det är inte helt fel,
tycker jag.
Sen kollade jag på termometern, satte smoothien i halsen och konstaterade att det var minus 15 grder ute. Cecius, that is. Att skynda sig och promenera till tåget till stan kändes plötsligt inte lika frestande.
Vid halvtvå-snåret lyckades jag styra upp snålskjuts då resten av folket i huset skulle åka, först åt mitt håll, sen vidare till biografen i Port Chester för att se filmen Mall Cop.
Väl inne på Man-hattan (som vi fortfarande säger på äkta norrländskt manér) trotsade jag den bitande kylan och begav mig på promenad mot
FIT, Fashion Institute of Technology. Väl framme, med rinnande näsa och ingen känsel i tårna på höger fot (jag undrar om den ena skon är kallare än den andra?), kikade jag på utställningarna "Seduction" och "Gothic: Dark Glamour". Det är alltså kläder det handlar om här, kanske jag bör tillägga.
Hursomhaver, mycket intressanta och spännande utställningar. Den sistnämda hade mycket high-fashion-designer-kläder och väldigt spännande set, med bla ruiner, monterglas som helt plötsligt blev till speglar, en fullmåne på väggen och höga staket i smide.
Känsla.Klockan sju mötte jag upp med L och hennes pv N. Vi headade ner till East Village och hittade oss en liten mysig italiensk resturang med charmig inredning, musik som förde tankarna till en liten bergsby i norra Andorra och väldigt god mat. Tanken var att vi skulle gå på jazzklubb sen, men vi hittade ingen bra. Antingen hade de slutat med live musik, eller så hade de 15 dollar i inträde. Så nej,
he bidde int nå. I jakten gick vi förbi ett litet hål-i-väggen-ställe på hörnet av B och 3rd, tror jag. BanjOjim's hette det. Vi kikade in. Stället var väl ungefär lite större än mitt rum, knökat med folk som lyssnar på der galna livebandet bestående av tre killar 40+. Sångaren svettades som om han just sprungit Vättern runt (av hans fysik att döma hade han aldrig sprungit. Någonsin). Basisten var en nambricka på skjortan ifrån att jobba på ett frikyrkligt dataföretag. Trummisen syntes inte bakom högtalarna.
Taxi till Greenwich Village. Ingen jazz. Ett hak fullt av högljudda, brednackade jänkare fik det bli. Pitchers. Vidare till Chelsea där vi tydligen stod på en lista på ett nytt ställe. För nytt, för lite folk. Vidare. Dansade några timmar innan det var dags att ta en cab, hoppa på tåget, ta en cab, ringa på dörren och sova.
Nu ska jag spela lite gitarr.