söndag 15 februari 2009

Nej, jag är inte normal.

Visst har ni läst om planet som kraschade här i dagarna? Det flög från Newark, samma flygplats som jag flög från - och till - på min lilla weekend-trip. På planet mot Toronto igår drog en utbränd flygvärdinna halvhjärtat igenom säkerhetsrutinerna och tackade för att vi valde att flyga med Continental och berättade att flyplanet för dagen var av typen Dash 8.
Samma som i flygolyckan.
DAMN.
Jaha, tänkte jag. Så tråkigt om jag måste dö nu. Förvånansvärt lugn konstaterade jag smått irriterat att "nu blir det ju ingen rolig New-York-resa varken för Esbergs eller Mama och systrarna". Synd.

Meen, som ni kanske märker återkom jag till Greenwich, CT, med livet i behåll. Rätt skönt, måste jag medge.
Lördagseftermiddagen spenderades i Torontos centrum, där det låg ett stort mall alldeles behändligt nära mitt hotell där jag hade ett hotellrum med en king-sized bed alldeles för mig själv.
Efter att jag spanat ut i den kanadensiska natten på en (typsikt nog) skate-rink utanför mitt fönster och småkikat på den helt lagomt mysiga filmen "The Holiday", lade jag huvudet på en av de sex stora fluffiga vita kuddarna i min säng och försökte sova.
Det gick sådär.
Jag låg där, ensam i ett hotellrum på the Sheridan Centre Hotell, mitt i Toronto, Canada, miiiil ifrån närmaste bekanta ansikte. Det var så lustigt, att vara sådär mitt i ingenting - helt random - utan något speciellt att göra - utan att ha någon som helst bekantskap i närheten.
Att vara helt ensam i ett land.

Det lustiga var att det inte alls störde mig, tvärtom var det lite faschinerande.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det är verkligen bara två dagar kvar tills vi far!!

Annika sa...

Jag kände exakt likadant i Naarden-Bussum, eller helst när jag gick omkring inne i Amsterdam. Jag tyckte att det var fantastiskt skönt!

Ha så kul när invasionen från Moliden kommer!

Elina sa...

Måste vara lite härlig känsla ändå, att vara helt ensam någonstans man aldrig varit. Ska prova på någon gång tänkte jag.