tisdag 27 januari 2009
måndag 26 januari 2009
Dagens ord
Får du ibland ett ord på hjärnan? Ett ord som du inte har den blekaste aning varifrån det kommer, hur det kom dit eller ens vad det betyder?
Welcome to my world.
Ordet som bestämde sig för att dyka upp innanför mitt skallben i morse var "purgatory".
Översättningen enligt tyda.se blev följande:
- skärseld
- pinorum
"den plats där enligt enligt katoliker människor hamnar direkt efter döden för att genomgå rening från synd för att sedan hamna i himlen."
Eh. Kul.
Undra om mitt undermedvetna vill säga mig något?
Welcome to my world.
Ordet som bestämde sig för att dyka upp innanför mitt skallben i morse var "purgatory".
Översättningen enligt tyda.se blev följande:
- skärseld
- pinorum
"den plats där enligt enligt katoliker människor hamnar direkt efter döden för att genomgå rening från synd för att sedan hamna i himlen."
Eh. Kul.
Undra om mitt undermedvetna vill säga mig något?
söndag 25 januari 2009
lördag 24 januari 2009
Webster Hall
Min egen version av "Home Alone" fortsätter. Kanske inte lika händelserikt som för Macaulay Culkin, men nog så härligt. Nu har jag just kommit in efter en promenad med Schnauzern.
Igår var det som bekant lördag och koncert i Webster Hall. Doors at 6pm. Spelningen började inte förrän 7.30, så det blev lite dö-tid däremellan.
Snubben som öppnade rockade loss på banjo och hade back-up av en grymt rytmisk kille på någon slags hemagjord trumanordning som han spelade på med händerna och en visp.
Sen var det dags för mr Joshua Radin. Det blev knäpptyst i lokalen och alla bara lyssnade. Det visade sig att banjosnubben och trummkillen var del av bandet tillsammans med en pianist, en karl på cello och en gänglig man som bytte mellan bas och ståbas. Sweet.
De var grymt musikaliska. När man kan i stort sett alla låtar de spelar är det så läckert när de kör helt andra versioner, rockar sönder de lugnaste låtar och gör heart-ripping ballader av de svängigare hitsen.
Hursomhaver, spelningen var grym och mr. Radin bjöd på sig själv och charmade på ett småblygt sätt. Jag stod på en läktare alldeles snett ovanför scenen. Mitt i ett mellansnack tittar han upp - på mig - rakt i ögonen - och ler.
Och jag dör. Får en hjärtattack, singlar ner på golvet och susar sedan upp till himlen och ser resten av spelningen därifrån.

Just det, sen spelade Dar Williams också. Aldrig hört förut, men hon var bra, speciellt den här låten gillade jag. Något att relatera till liksom.
Igår var det som bekant lördag och koncert i Webster Hall. Doors at 6pm. Spelningen började inte förrän 7.30, så det blev lite dö-tid däremellan.
Snubben som öppnade rockade loss på banjo och hade back-up av en grymt rytmisk kille på någon slags hemagjord trumanordning som han spelade på med händerna och en visp.
Sen var det dags för mr Joshua Radin. Det blev knäpptyst i lokalen och alla bara lyssnade. Det visade sig att banjosnubben och trummkillen var del av bandet tillsammans med en pianist, en karl på cello och en gänglig man som bytte mellan bas och ståbas. Sweet.
De var grymt musikaliska. När man kan i stort sett alla låtar de spelar är det så läckert när de kör helt andra versioner, rockar sönder de lugnaste låtar och gör heart-ripping ballader av de svängigare hitsen.
Hursomhaver, spelningen var grym och mr. Radin bjöd på sig själv och charmade på ett småblygt sätt. Jag stod på en läktare alldeles snett ovanför scenen. Mitt i ett mellansnack tittar han upp - på mig - rakt i ögonen - och ler.
Och jag dör. Får en hjärtattack, singlar ner på golvet och susar sedan upp till himlen och ser resten av spelningen därifrån.
Just det, sen spelade Dar Williams också. Aldrig hört förut, men hon var bra, speciellt den här låten gillade jag. Något att relatera till liksom.
torsdag 22 januari 2009
Torsdagstankar
Nu har jag äntligen köpt julklappsskorna. Skinnstövlar - mhm - oh, yeah. Mellanbruna, träklack och tre metallknappar på skaftet. Inte helt fel!
Fikade på ett av de mysigaste cafeén i dag, nere i Greenwich Village. Cafe Esperanto - always open. Det är ett sånt där ställe man kan sitta en halv dag på och bara kolla på folk, dricka koffein, äta frukost, plugga, rita eller vad man nu vill.
I morgon ska jag på konsert, misann.
Joshua Radin.
Efter det kanske jag sluter upp med folk för drink i Meatpacking.
Vi får se.
Fikade på ett av de mysigaste cafeén i dag, nere i Greenwich Village. Cafe Esperanto - always open. Det är ett sånt där ställe man kan sitta en halv dag på och bara kolla på folk, dricka koffein, äta frukost, plugga, rita eller vad man nu vill.
I morgon ska jag på konsert, misann.
Joshua Radin.
Efter det kanske jag sluter upp med folk för drink i Meatpacking.
Vi får se.
onsdag 21 januari 2009
Sleep in
Nu är jag alldeles ensam hemma sånär som på en städtant eller två.
Hus- och hundvakt i några dagar. Sovmorgon. Sweet.
Hus- och hundvakt i några dagar. Sovmorgon. Sweet.
söndag 18 januari 2009
Schweinigt kallt - men kul
Lördagsmorgon kom och jag vaknade härligt utvilad och lagom taggad. Drog på mig en kofta över nattlinnet ("skyl dig själv, Johanna!" hörde jag en röst i mitt huvud säga) och kilade en trappa upp för att ansluta mig till frukostätandet. Det är något speciellt med helgfrukost. Att kunna sitta länge med kaffekoppen och kanske sörpla i sig en nygjord smoothie, det är inte helt fel, tycker jag.
Sen kollade jag på termometern, satte smoothien i halsen och konstaterade att det var minus 15 grder ute. Cecius, that is. Att skynda sig och promenera till tåget till stan kändes plötsligt inte lika frestande.
Vid halvtvå-snåret lyckades jag styra upp snålskjuts då resten av folket i huset skulle åka, först åt mitt håll, sen vidare till biografen i Port Chester för att se filmen Mall Cop.
Väl inne på Man-hattan (som vi fortfarande säger på äkta norrländskt manér) trotsade jag den bitande kylan och begav mig på promenad mot FIT, Fashion Institute of Technology. Väl framme, med rinnande näsa och ingen känsel i tårna på höger fot (jag undrar om den ena skon är kallare än den andra?), kikade jag på utställningarna "Seduction" och "Gothic: Dark Glamour". Det är alltså kläder det handlar om här, kanske jag bör tillägga.
Hursomhaver, mycket intressanta och spännande utställningar. Den sistnämda hade mycket high-fashion-designer-kläder och väldigt spännande set, med bla ruiner, monterglas som helt plötsligt blev till speglar, en fullmåne på väggen och höga staket i smide. Känsla.
Klockan sju mötte jag upp med L och hennes pv N. Vi headade ner till East Village och hittade oss en liten mysig italiensk resturang med charmig inredning, musik som förde tankarna till en liten bergsby i norra Andorra och väldigt god mat. Tanken var att vi skulle gå på jazzklubb sen, men vi hittade ingen bra. Antingen hade de slutat med live musik, eller så hade de 15 dollar i inträde. Så nej, he bidde int nå.
I jakten gick vi förbi ett litet hål-i-väggen-ställe på hörnet av B och 3rd, tror jag. BanjOjim's hette det. Vi kikade in. Stället var väl ungefär lite större än mitt rum, knökat med folk som lyssnar på der galna livebandet bestående av tre killar 40+. Sångaren svettades som om han just sprungit Vättern runt (av hans fysik att döma hade han aldrig sprungit. Någonsin). Basisten var en nambricka på skjortan ifrån att jobba på ett frikyrkligt dataföretag. Trummisen syntes inte bakom högtalarna.
Taxi till Greenwich Village. Ingen jazz. Ett hak fullt av högljudda, brednackade jänkare fik det bli. Pitchers. Vidare till Chelsea där vi tydligen stod på en lista på ett nytt ställe. För nytt, för lite folk. Vidare. Dansade några timmar innan det var dags att ta en cab, hoppa på tåget, ta en cab, ringa på dörren och sova.
Nu ska jag spela lite gitarr.
Sen kollade jag på termometern, satte smoothien i halsen och konstaterade att det var minus 15 grder ute. Cecius, that is. Att skynda sig och promenera till tåget till stan kändes plötsligt inte lika frestande.
Vid halvtvå-snåret lyckades jag styra upp snålskjuts då resten av folket i huset skulle åka, först åt mitt håll, sen vidare till biografen i Port Chester för att se filmen Mall Cop.
Väl inne på Man-hattan (som vi fortfarande säger på äkta norrländskt manér) trotsade jag den bitande kylan och begav mig på promenad mot FIT, Fashion Institute of Technology. Väl framme, med rinnande näsa och ingen känsel i tårna på höger fot (jag undrar om den ena skon är kallare än den andra?), kikade jag på utställningarna "Seduction" och "Gothic: Dark Glamour". Det är alltså kläder det handlar om här, kanske jag bör tillägga.
Hursomhaver, mycket intressanta och spännande utställningar. Den sistnämda hade mycket high-fashion-designer-kläder och väldigt spännande set, med bla ruiner, monterglas som helt plötsligt blev till speglar, en fullmåne på väggen och höga staket i smide. Känsla.
Klockan sju mötte jag upp med L och hennes pv N. Vi headade ner till East Village och hittade oss en liten mysig italiensk resturang med charmig inredning, musik som förde tankarna till en liten bergsby i norra Andorra och väldigt god mat. Tanken var att vi skulle gå på jazzklubb sen, men vi hittade ingen bra. Antingen hade de slutat med live musik, eller så hade de 15 dollar i inträde. Så nej, he bidde int nå.
I jakten gick vi förbi ett litet hål-i-väggen-ställe på hörnet av B och 3rd, tror jag. BanjOjim's hette det. Vi kikade in. Stället var väl ungefär lite större än mitt rum, knökat med folk som lyssnar på der galna livebandet bestående av tre killar 40+. Sångaren svettades som om han just sprungit Vättern runt (av hans fysik att döma hade han aldrig sprungit. Någonsin). Basisten var en nambricka på skjortan ifrån att jobba på ett frikyrkligt dataföretag. Trummisen syntes inte bakom högtalarna.
Taxi till Greenwich Village. Ingen jazz. Ett hak fullt av högljudda, brednackade jänkare fik det bli. Pitchers. Vidare till Chelsea där vi tydligen stod på en lista på ett nytt ställe. För nytt, för lite folk. Vidare. Dansade några timmar innan det var dags att ta en cab, hoppa på tåget, ta en cab, ringa på dörren och sova.
Nu ska jag spela lite gitarr.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

